Walk a mile in my shoes???
Kategori: Smått&Gott
Varit en orolig natt inatt, vaknade första gången runt 4 tiden. Då hade Taiilii bestämt sig för att det var frukost och utgång som gällde.. och att ens försöka somna om när en marskatt jamar sådär är lönlöst.. så var bara stiga upp.
Tror inte jag somnade om för ens efter 5.. vaknade igen strax före 08:00 och var som om någon hade suddat ut hela min självbild, självkänsla och självförtroende...
Många samtal och tankar som korsat huvudet sedan gårdagskvällen, for better and worse.
Att vandra vägen ner i träsket och få anorexi är betydligt enklare än att försöka ta sig ur den och därefter försöka leva ett normalt liv - dels fightas man med sig själv och alla tankarna i huvudet, men sedna måste man dessutom vara bered på hur omgivningen kommer bemöta en. Att vara stark för sig själv och ibland för andra man bryr sig om för att inte de också ska bryta ihop och må dåligt - det är en kamp. För att inte tala om att många inte vet och inte förstår - och hur skulle de kunna det? de har inte levt i det och sen finns det heller inga böcker som handlar om ett tillfrisknande och hur man tar sig ur - dvs det finns bara svackor och inga toppar om lycka och segern att bara kunna finna modet det tar att våga hålla ett ägg i handen och våga skala det (för mig tog det +3 timmar första gången)
Sexig brud på bilden ovanför va? Inte ??
Well, guess what - that ME.
Togs av min syster sommaren 2005 då vi var på besök hos min mormor och morfar.
Men att ha anorexia är inte bara en ytlig grej för att man vill bli sveriges nästa toppmodell och bli smal, ibland (som i mitt fall) är det en av få saker man intalar sig att man får och kan kontrollera själv utan att andra ska lägga sig i, en sak man kan styra över när allt annat i livet är kaos och känns som om det håller på att rasa samman. Otillräckligheten man känner då man "inser" att om jag flyttar mig från min plats och mitt engagemang så kommer allt jag känner till att rasa samman som ett korthus med mig underst.
Idag tycker jag själv att jag kan äta massor av saker, jämnfört med då äter jag nog nästan som en gravid elefant (vilket för övrigt var ett smeknamn pappa gav mig när jag försökte lära in att äta saker igen – en i taget, tills det var okej för hjärnan att jag åt dem och de inte ansågs som ett ”hot”. Kanske inte så pedagogiskt ordval till en anorektiker, men antar att det var eftersom det påminnde om då man är med barn och har dille på något och typ äter bara det konstant)
Inte många vet bakgrunden till varför jag halkade dit eller det pris jag fått betala för att ta mig till den punkten där jag är idag. Kortfattat då jag ser tillbaka på det hela kan jag nog ärligt säga att den här sjukdommen kostade mig allt. Skilnaden idag är att den viljestyrka som fick mig ner i träsket är den jag använder för att fighta mig tillbaka till. Så varför berätta allt detta en tisdagsmorgon?
För att det ÄR jag, det är en del av vad jag varit med om som format mig till den jag är idag och en del av vad som gör att jag kan få hjälpa andra som är på väg ner i skiten eller som sitter fast där och behöver mer än bara teoretiker, psykologer och stafettläkare som testar, klämmer och tar prover – de behöver en vän – en som gått före och vet.
Walk a mile in my shoes?
