LittleMizzMe

Jag har smachat ner pausknappen, satt världen på att vänta medan jag går igenom allt från kartonger till tankar och känslor som flyger omkring inombords.

Igår dog två nära vänner som verkligen betytt mycket under tiden jag växte upp. Men istället för att gråta och skrika hysteriskt så har jag snarare gått runt i ett vakum, inte fattat det, inte kunnat ta in det - insåg då hur fullt det var inombords. Men hade fullt upp med att hålla mig sysselsatt för att inte braka samman, fullt upp att hålla ett brave face för de andra och se till att de hade det bra..

Sånna gånger man blir så själaglatt förvånad att man till och med springer ut i sockarna när det ringer någon och säger "har du lust att komma ut och säga hej?" Victor och Danne hade kört upp hela vägen från Umeå för att muntra upp mig. (Och ja, det där om sockarna är sant..)

Någon där uppe måste verkligen gilla mig eftersom jag välsignats med så underbara vänner :)

(Danne, Victor, Jens, Mats, Peter - bakre raden: David)