LittleMizzMe

Efter en lång dag med fixande av dittan och datten har jag nu enhetligt och diktatoriskt beslutat mig för att unna mig lite egen tid och med en (och förmodligen fler) kopp Te.

Känns som om det här har varit en lång dag.

Skulle ljuga om jag sa att det känns bättre för varje dag, att det blir enklare och enklare.

Men så är det inte, vissa dagar eller delar av dagen känns väl något sånär, när jag fyller dagen med så mycket att jag knappt hinner titta upp (jo tro mig, behöver bara titta in i tvättstugan eller runt om i huset för att inse att det finns nog för att fylla dagarna..) men rätt vad det är dyker det upp en låt på radion, man snubblar över någon liten minnes sak eller ser en reklamannons för något som påminner en.. och då helt plötsligt sitter man där. Intar fullt och komplett 14:is läge a´la "Nääää Leo Di Caprio är död!" tårarna trillar hejdlös nerför kinderna och man känner sig som den mest ensama och bortglömda personen i världen som nog aldrig är menad att få vara glad och lycklig.

Sånna gånger man ska läsa uppmuntran jag fick från V härom kvällen, eller tänka på att det finns ett ljus i den här tunneln med och att det är upp till en själv om man vill möta ett tåg eller om det faktiskt är något ljust och glatt.

Så lite där jag befinner mig just nu.

Ska ta te-koppen och läsa vidare i boken som aldrig tycks få ett slut eller ja, skulle nog gå fortare om jag ägnade den lite mera tid. Men samtidigt lite av en sån här bok som är som en god karamell som man hellre låter smälta på tungan än girigt tuggar sönder och sväljer i begäret efter nytt och mer.

Men som sagt -  mot Te-koppen!