LittleMizzMe

Just hemkommen från en sparktur med rosiga kinder och betydligt piggare än vad jag var innan. Nu har jag värsta ilet att ta itu med och fixa och dona saker, men tro då inte att det finns en annan person som ska göra allt på sitt sätt... Känner mig lite som haren och skölpaddan just nu.

Medans det ska dammas på varenda milimeter - jo, helt säkert, lovar, HON dammar VARJE milimeter av VARJE sak i bokhyllorna + själva hyllorna som ska flyttas på. Kommer inte bli klart med någon omstrukturering här inte för ens ikväll då det börjar nån bra film hon vill se och då är man där på samma ruta igen - femtioelva projekt som är till hälften påbörjade.

Nåja.. i övrigt kännt hur det liksom börjat gjort sig anande av ett svagt klickande inombords, typ som om något tickade. Ibland god lust att dra ut lådan framför mig bara för att försäkra mig om att ingen gömt en klocka där och försöker göra en förtidigad första april på mig. Men tror jag vet vad det där tickandet betyder.

Längtar efter ett hem. Ett eget hem, ett eget hus. en plats där jag inte behöver flytta och packa upp och ner i kartonger inom en snar framtid (förutom då kartonger med högtidspynt och sånnt) et hus där jag kan renovera, inreda, fixa med trädgården och känna att NU är jag hemma. Min biologiska klocka är inställd på hus.

Var det ska ligga och hur exakt det ser ut vet jag inte ännu, har lite små önskningar om vinklar och vrår och utsikt osv, men inget helt bara "Yes - det huset är det"

Efter att ha spenderat livet till större delen i just kartong kanske det inte är så konstigt att de här tankarna börjar göra sig påminda och komma krypande nu när man är i sina +20 bästa.. Har ju fram tills nu bara haft ca 23 flyttar..